Railtrip

I onsdags var en KONSTIG dag.

Dagen började med jakten på Ellen biljetterna. Än en gång fick jag komma fram (efter att ha ringt klockan 08:01). Vi hoppade på tåget, åkte till Ellens studio på Warner Bros. i Burbank. TYVÄRR kom aldrig samtalet från hennes medarbetare men så lätt skulle vi inte ge upp!

Efter ett ha pratat med tre arbetare från hennes show fick vi dessvärre inse faktum. INGEN Ellen show och detta var tyvärr sista chansen. Säsongsfinalen spelades in under denna dag men kommer inte sändas förrän nästa vecka.

På grund av att vi stannat kvar vid studion och kollat på alla de lyckliga människorna med biljett hade vi missat bussen och nästa avgick inte förrän en timme senare. Vi beslutade oss därmed för att äta lunch på en restaurang i Burbank. Det blev mexikanskt!

Efter maten satt vi oss på bussen mot Hollywood.

Väl inne i Hollywood skulle vi byta buss på Santa Monica Boulevard. Jag förbjöd Sabina att kolla på kartan, denna dagen skulle vi för en gångs skull resa på mitt vis: Fråga-runt-viset. Trots det kunde Sabina inte hålls sig från kartan...så jag fick lita på Sabinas kartläsande MEN vi kom fel (som vanligt när Sabina kollar på karta). Därefter var det mitt vis som gällde fram till Santa Monica Boulevard.

En liten bussresa senare stod vi för andra gången på Rodeo Drive, världens dyraste shoppinggata. Efter att ha dregglat lite vid en av världens dyraste bilar och kollat i fönstret till boka-tid-och-spendera-minst-10 000 dollar-affären (vilket är världens dyraste affär för kostymer) gick vi till Burberry och jag blev SÅLD. FARLIGT!

Vi fortsatte från Rodeo Drive längre in i Bevery hills. Vi fotade bland annat den kända Beverly Hills skylten.

Därefter tänkte vi ta bussen hem. Det var ju trots allt American Idol final! Sabina tog upp sin karta... Precis då körde en TYPISK Beverly Hills människa förbi. Solbränd, perfekta tänder, VITA tänder och DYR bil.
- Hey, vad tycker ni om er semster (vi såg ju ut som TYPISKA turister med kartan uppe)?
- Jodå, den är bra, sa vi lite förbluffade.
- Var är ni från?
- Sverige!
- Jaha, ha det så skoj!

Vipps så var han borta. WEIRD!

Sabina tog motvilligt ner kartan, vi skulle ju resa på MITT vis (tyckte jag i alla fall!).

Vi hoppade på bussen och jag frågade busschauffören var vi skulle hoppa av för att komma till Metrolinjen vi skulle åka med för att komma hem.
- Jadu, då skulle jag inte åka denna bussen. Försök hoppa på den bakom. Ni kan hoppa av tre hållplatser fram.
- Jaha, ja tack så mycket för hjälpen!
- INGA problem. Förresten, varför ska du åka den röda linjen.
Jag förklarade att vi bor i Long Beach och vi är här på semster!
- Jasså, var kommer du från?
- Jag kommer från Sverige!
Han berömde mig för min engelska (blir lika glad varje gång!) och därefter bara fortsatt det. Vi pratade, pratade och pratade. Vi fastnade i en bilkö och vi pratade, pratade och pratade. KUL!

Busschauffören släppte av oss tre lååånga busshållsplatser fram och vi hoppade på bussen bakom.

Sabina satt sig lite längre in i bussen. Jag stod upp. Vi visste inte riktigt var vi skulle av för att komma till Metron så jag frågade mannen som satt bredvid Sabina.
- Vi ska också av där! Får jag fråga var ni kommer från? Är ni från Norge?!
Mannen hade hört oss prata svenska under de få sekunder det tog för oss att sätta oss på bussen.
- Nej, vi är från Sverige.
- JASSÅ, är ni från Sverige. Jag har varit i Danmark.
Därefter bara fortsatte det och fortsatte. Det visade sig att mannen var i LA med sin arbetskamrat (som satt bredvid) på en läkarkonferens. De båda kom från någon stad i Nevada.
- Vi har varit i Las Vegas, sa vi.
Vi pratade, pratade och pratade och plötsligt var vi framme.
- Har ni träffat många lokala människor under er resa?
- Inte lika många som vi hade viljat, sa vi. Det är svårt att bara börja prata med en okänd så där!
- Ni hade kunnat följa med på en koreansk restaurang om ni vill. Vi ska ändå dit.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag bara gick av bussen och lät Sabina sköta snacket på den fråga men hon hörde inte riktigt vad han sa så hon bara skrattade sitt nervösaste jag-förstår-inte-vad-du-säger-skratt!

- Hörde du att de vill bjuda oss på restaurang?
- GJORDE DE?!

Det hela slutade med att vi åt koreansk BBQ med de två asiat-amerikanerna. SPÄNNANDE. Maten var väldigt god. Vi pratade, pratade och pratade.

När det var betalingsdags VÄGRADE han att vi skulle betala något.
- Det var en ÄRA att ha er som gäster. JAG betalar!

Jaha! Vi sa hejdå till våra vänner och satt oss på tunnelbanan till Metro center där vi bytte till Long beach-tåget.

När vi nästan var framme i Long Beach vände sig en kille och hans flickvän (i vår ålder) sig bakåt.
- Var kommer ni från egentligen?
- Vi kommer från Sverige!

Ja, ni kan historien vid det här taget. Vi pratade, pratade och pratade.

När vi gick av tåget skulle de åt samma håll som vi så vi pratade, pratade och pratade.

Väl framme vid vårt lägenhetshus sa vi hejdå och gick in genom porten.

Inne i lägenheten satt vi på TV:n och fick precis (på sekunden) se Scotty McCreery vinna över Lauren Alaina i American Idol. Båda country-artister och tro mig, de kommer aldrig slå hemma i Sverige (eller typ ALDRIG utanför USA)!

Sammanfattningsvis: VILKEN HÄRLIG och PRATIG DAG (och man klarar sig hur bra som helst utan karta)!!!


Sabina med våra två amerikansk-asiatiska vänner på den koreanska BBQ:n

/Nils